Kunde inte riktigt koncentrera mig på varesig packning eller något annat så det fick bli en tur till min goa granne Emelie. Kände lappsjukan krypa på. Väl där visade det sig att jag (Emelie) kommit långt i "klickandet" för att få mig att förstå att hästar inte är några mördarmaskiner.

I vanlig ordning hade jag naturligtvis gjort iordning en påse morötter och fyllt fickorna med levergodis. Levergodiset till Inka och Leo och morötterna till Fran och Robban. Nu slumpade det sig så att Emelie skulle pyssla om Fran lite så hon fick stå i carporten. Modig som jag helt plötsligt var stod jag och matade in morötter i Fran utan så mycket som en enda liten staketbit eller elstängsel emellan.

Backade inte ens när Fran buffade för mer! Ja, jag stog så nära att hon hade med lätthet kunnat både bita, sparka eller på annat vis sett till att min livförsäkring lösts ut. Jag fick massor av beröm av Emelie och sedan bar det iväg på en liten promenad med Fran! Jag gick precis bredvid och klappade till och med på henne. Inte flydde jag upp i något träd heller när hon kom och ville kolla om jag trots allt inte hade något mer godis med mig! Snacka om framsteg!

Har i kväll varit och lämnat Cola på Kickis Hundpensionat i Norra Björke. Det var första gången och jag lär aldrig bli klok på den hunden... Jag har haft magont och varit nervös för det här i över en vecka men försökt lägga band på mig för att inte "smitta" Cola med mina känslor.

När vi kom till pensionatet kom Kicki ut och mötte på gården. Hon bad att få Colas säng och leksak så skulle hon göra iordning hans rum. Samtidigt skulle jag ta ut Cola så att han fick nosa runt och bekanta sig med lukterna i omgivningen. Direkt blev han utskälld av en stor svart flat men tror ni han brydde sig? Icke sa nicke, han igorerade honom totalt så tillslut fann flatten det för gott att hålla tyst.

Kicki kom ut igen och vi stod och gjorde lite fylleriövningar. (blankettifyllningar för er som inte varit på fackliga kurser...) Efter ett tag tog hon över kopplet, Cola hade fortfarande inte brytt sig något nämnvärt om henne. Efter ca 10 minuter sa hon helt sonika - Kom Cola så går vi. Gissa vad han gör då! Knallar lugnt och stilla med henne som om det var den naturligaste sak i världen. Kvar stog jag med lång näsa och ville bara dyka ner på knä säga hejdå men som tur var tog mitt bättre jag kommandot igen. Startade bilen men kunde inte låta bli att sitta kvar och titta lite när han gick iväg. Hur cool som helst utan att vara varesig hispig eller orolig. Till och med Kicki kommenterade att han var cool :-D

All oro försvann och jag blev lika lugn som Cola. Det här kommer att funka skitbra! Rapport kommer sedan, nu skall jag packa för att åka till Gotland!