Emelie har förklarat för mig hur jag ska bära mig åt för att få text under bilderna så det ska jag försöka med nu.

Har valt ut några bilder från Colas första år.

Här är Cola ca 6 veckor och jag och Jenny är och hälsar på för första gången. Redan då sökte han sig till Jenny och var inte alls ängslig eller orolig utan en liten tuffing som ville leka.

Här är det äntligen dags att hämta hem honom. Det är Cola som står mot gallret och vill upp. Runt honom 3 av hans syskon. Dom var sammanlagt 4 hanar och en tik. Det är förövrigt hon som nu fått egna valpar. Se tidigare inlägg.

Nu har vi precis kommit hem och Cola hälsar på Nella. Det var en jättego hund som vi passade en vecka för några kompisar. Vi var ett eget litet team tyckte Nella och kunde inte riktigt fatta varför jag släpade hem en råtta när jag hade henne att låna... Tyvärr finns inte Nella kvar annat än i alla goa minnen. En väldigt speciell karaktär men helt underbar. Även Cola avgudade henne men det var nog inte så ömsesidigt tror jag...

Det här kortet är också från någon av de första dagarna. Redan från början har Cola älskat att ligga i knät. Varför ligga i egen säng eller på golvet när man kan ligga på någon?

Cola lärde sig snabbt att när resväskan kom fram betydde det oftast att matte skulle försvinna ett tag. Han tog då saken i egna tassar för att se till att han fick följa med. Hoppade helt sonika ner i väskan och vägrade gå där ifrån. Denna gång skulle han faktiskt få följa med till Stockholm men varför chansa? Nu har han lärt sig att om jag säger att han får följa med så kan han koppla av lite, men håller extra koll på mig i alla fall...

Colas absolut bästa kompis har redan från början varit Parson Russeln Putte som endast är 6 veckor äldre än honom. Det är även hos honom som Cola har sin "dagmamma och dagpappa". Där känner han sig nästan lika hemma som här. Det räcker att säga att man ska till Putte så blir han helt till sig. Han kan till och med vägen vi åker. En morgon glömde jag av att jag skulle dit med honom utan körde till jobbet i stället. Hela vägen var han orolig och jag funderade på om han mådde illa eller något. När jag parkerade på jobbet och stängde av bilen snodde han bara runt i baksätet och gnällde. Då slog det mig och det var bara att åka iväg igen. Nu med en betydligt lugnare hund... Vem har sagt att dom inte kan känna igen vägen genom bilfönstret. Tror inte på det längre!